Intervjuer om vaggvisor och godnattsånger

Traditionerna kring vaggvisor och godnattsånger

En av Svenskt visarkivs uppgifter är att undersöka och dokumentera hur musik görs i vardagen. För ett par år sedan gick Svenskt visarkiv och Institutet för språk och folkminnen (Isof) ut med en gemensam frågelista som handlade om vaggvisor och godnattsånger. Detta skedde i samarbete med Åbo akademi och Svenska Litteratursällskapet i Finland. Syftet var att få inblick i hur traditionerna kring vaggvisor och godnattsånger ser ut i dag. Anledningen till att begreppet godnattsånger står med är för att visa att det inte handlade om att undersöka vaggvisor som specifik genre, utan just visor och nynnande som används för att söva eller lugna.

Här kan du läsa mer om uppropet och resultaten från frågelistsvaren: Vaggvisor och godnattsånger: kärlek, kontinuitet, kulturarv och trygghet | Institutet för språk och folkminnen

Intervjuer om godnattsjungande

Under min praktik på Visarkivet den här vintern har jag fått komplettera frågelistsvaren med ett antal intervjuer. Dessa intervjuer bevaras nu i arkivet och är tillgängliga för forskning.

Jag genomförde totalt fem intervjuer med sex olika personer födda mellan 1946 och 1980. Personerna fick berätta om sitt godnattsjungande med utgångspunkt i nattningsproceduren och sångerna. Jag ställde också vissa frågor, som ifall nattningen och sjungandet hade förändrats när barnet blivit äldre, eller om barnet brukade önska sånger.

Sånger för sömn eller gemenskap

Innan jag började utföra intervjuerna hade jag en bild av vad vaggvisor är och hur nattning med godnattsånger går till. Trots att jag förstod att det skulle finnas en del variationer blev jag förvånad över hur pass stora skillnaderna var, även i denna förhållandevis lilla urvalsgrupp. Många har erfarenheter och minnen av sång vid nattning, men utförandet kan skilja sig åt. Godnattsjungande sker exempelvis inte bara för att söva barnet, utan kan även handla om att man vill ha en gemensam sångstund. Den sövande effekten framstår tydligare ju yngre barnet är.

En del av sångerna som nämndes i intervjuerna minns jag själv från min barndom, såsom ”Trollmors vaggvisa”, ”Byssan lull” och ”Nu i ro, slumra in”. Det verkar alltså finnas några återkommande ”vaggvise-hits”, och just ”Trollmors vaggsång” var den vanligast förekommande sången i mina intervjuer. Andra hade jag aldrig hört talas om. Det visade sig att nästan vilka låtar som helst kan bli godnattsånger: både körsånger, äldre låtar på engelska och andra slags visor. Innehållet i sångerna kan vara riktade till barn eller handla om att barnet är tryggt eller ska sova, men det är inte givet.

Mörk röst och repetition

Själv har jag aldrig sjungit vaggvisor för barn. Jag tänkte mig att de ska sjungas på ett visst sätt – kanske lugnt, långsamt och svagt. Några intervjupersoner sjöng så, och ordet ”mjukt” återkommer för att beskriva sångsättet. Å andra sidan berättade flera att de sjunger ”som vanligt” och i ”normaltempo”. Den tydligaste gemensamma nämnaren i sjungandet visade sig snarast vara registret eller tonarten: att man sänker sången till en lite mörkare röst. Repetitionen, att samma sånger eller samma rutin återkommer nattning efter nattning, framstod också som viktig. Den ger trygghet – inte minst för den vuxna – och kan vara mer betydelsefull för att lugnas än själva musiken.

Trygghet mellan generationer

I arbetet med vaggvisorna slår det mig hur mänskligt det är – att godnattsjungandet väcker känslor, och att gemenskap och närhet är viktiga för människor. Föräldern eller föräldrarna ligger kanske nära barnet, och vissa passar på att ha ett förtroligt samtal med barnet innan sången. Det finns också en aspekt av att vara en ”länk till tidigare generationer”, till exempel genom att sjunga sånger som ens föräldrar har sjungit.

Intervjuerna visade att vaggvisor verkligen är något som engagerar. De jag talade med hade många tankar om musikens betydelse. Flera av dem började självmant att sjunga exempel på sina godnattsånger, vilket för mig kändes som bevis på att sångerna är omtyckta.

/Sofia Kronlund, student på kandidatprogrammet för museer och kulturarv vid Stockholms universitet och praktikant på Svenskt visarkiv under vintern 2025–2026