Dansböcker

Följ med till svunna tiders dansgolv! Historiska dansböcker visar vad som gällde i de finare salongerna. Vissa ger även råd om vett och etikett.

Instruktionsböcker i sällskapsdans

Att dansa har i långa tider varit en självklar del av sällskapslivet i Europa, oavsett samhällsklass. Inom de högre samhällsklasserna ansågs danskunskaperna vara en del av såväl allmänbildningen som det sociala livet och det var inte ovanligt att ta danslektioner av privata danslärare.

Från 1600-talet och fram till mitten av 1800-talet fanns det även danslärare som var anställda vid universiteten, liksom vid militärakademierna. En danslärare, eller ”dansmästare” som de också kallades, förväntades kunna undervisa, leda danser på baler och dessutom komponera danser till särskilda tillfällen.

Många danslärare skrev tryckta instruktionsböcker i dans, många samlade också dansbeskrivningar i handskrivna böcker. Böckerna innehåller framför allt beskrivningar av de danser som dansades i de finare salongerna, både allmänt populära danser och danser som dansmästaren själv komponerat.

Dansböckerna har spelat stor roll i sällskapslivet i stora delar av Europa. En del av dem innehåller även instruktioner för hur man skulle uppföra sig i danssalen, till exempel hur man skulle gå, bjuda upp eller hälsa på sin danspartner. Även allmänna råd om etikett och moral kan förekomma.

Olika typer av dansnotation

Dansnotation är ett sätt att teckna ner och beskriva hur en dans ska dansas. Medan musik har ett enhetligt system för noter har dansnotation sett olika ut i olika tider och inom olika dansgenrer. Många som velat notera dans har utvecklat egna sätt att göra det.

Stegbeskrivning ur Orchésographie 1589 och exempel på Feuillet-notation, beskrivning av den franska dansen bourrée.

Det finns några notationssystem som har fått större spridning, till exempel barockens Beauchamp-Feuillet-skrift och 1900-talets Benesh Movement Notation som framför allt har använts för att notera balett. Även Labanotation, som främst har använts inom modern dans men även inom vissa typer av folkdans och inom antropologiska dansstudier, är spridd.

Men långt i från all dans har noterats med något av dessa system. Många av sällskapsdanserna har beskrivits och sparats i form av text. Bland dansböckerna vi presenterar här finns enstaka exempel på kompletterande dansnotation, men danserna är framför allt beskrivna i ord. I dag har dansnotationstraditionen delvis ersatts av film.

Kända europeiska dansböcker

En av de tidigaste kända dansböckerna är Orchésographie (1589) av Thoinot Arbeau. Boken är skriven i dialogform och dansbeskrivningarna kompletteras med teckningar och notexempel som visar förhållandet mellan steg och rytm. Orchésographie innehåller flera typiska danser för 1500-talet, exempelvis basse danse, branle, pavane, gaillarde, allemande och volta.

The English Dancing Master (1651) av John Playford innehåller engelska country dances som var väldigt populära på 1600- och 1700-talen. Danserna var främst av typerna rounds och longways, det vill säga danser i ring och på linje.

Ur Orchésographie av Thoinot Arbeau 1589 och en menuettfigur ur Pierre Rameaus Le maître à danser 1725.

Ytterligare ett exempel på tidiga kända dansböcker är Le Maître à Danser (1725) av den franske dansmästaren Pierre Rameau. Detta är ett standardverk för barockdansen och innehåller till exempel beskrivningar av menuett, courante och bourrée. Rameau beskriver även vilken kroppshållning som är eftersträvansvärd samt hur man bör gå, hälsa, ta av sig hatten eller fatta tag i kjolen.

Svenska dansböcker

Under 1700-talet började danslärare skriva dansböcker även i Sverige. En av de tidigaste är Tourer af De Contre Dancer som wintren på Stadshuset Brukades (1760), skriven av Jacob Anckarström, far till kungamördaren Jacob Johan Anckarström. Boken innehåller menuetter och kontradanser.

De två första tryckta dansböckerna i Sverige är Minnes-Bok uti Dans-Konsten (1782) och Grunderne uti Dans-Kånsten Til Begynnares Tjenst (1783), båda skrivna av Sven Henric Walcke. Böckerna innehåller nästan lika många moraliska uppmaningar som dansbeskrivningar. Walcke påpekar också att man inte bör hoppa eller skutta i dansen, utan dansa med ”behag och måttfullhet”.

En av de mest kända svenska dansböckerna från 1700-talet är Baron von Åkerhielms dansbok (1785). Boken innehåller flera kontradanser och menuetter.

Nytta och nöje

Fredrik Alexander Gjörckes bok Anvisning att inom möjligast korta tid och utan serskild undervisning grundligt lära alla nu brukliga sällskapsdansar (1850) innehåller både kontradanser och pardanser, till exempel mazurka och vals. Utöver dansbeskrivningar och etikettsregler innehåller boken även ett sjutton sidor långt kapitel som handlar om dans ur ”dietisk-medicinsk synpunkt”. Här lyfter författaren fram dansens nyttighet, vilket intygas av en läkare.

Under 1800-talet fick dansböckerna vidare spridning i Sverige. Två exempel är Dansboken i västficksformat (1875) och Polkan sådan den dansas i salongerna – gåfva till polköser och polkörer af en erfaren polkör (1844). Den senare innehåller inte bara beskrivningar av populära polkavarianter utan även ett antal dåtida aforismer, ett slags korta visdomsord, om polka. Här följer några exempel:

”Polkan är icke de unga flickornas dans; de äro dertill för stela, torra och tafatta: Polkan fordrar qvinnor, qvinnor mellan tjugu och tretio år, sanna qvinnor”

”Kärleken död, polkan död”

”Man anförtror sin hemlighet i contredansen, i polkan röjer man densamma”

Ta del av skannade dansböcker

I Visarkivets danssamlingar finns ett femtiotal dansböcker. De flesta är kopior av original som finns hos andra institutioner, ett fåtal är faksimilutgåvor. Samlingen är inte heltäckande men den ger oss ändå en god inblick i det dåtida livet på dansgolvet och utgör på så sätt ett viktigt kulturarv.