Inspelningsresorna
Följ Matts Arnbergs resa genom Sverige! Här kan du läsa om platserna han besökte och lyssna på några av de över 7 000 inspelningar han gjorde.
Inspelningsresorna
I mars 1949 gjorde Matts Arnberg sin första inspelningsresa. Syftet var att dokumentera repertoar och låtar hos aktiva spelmän och vissångare. Resan gick till Dalarna och skulle under 1950- och 60-talen följas av många fler i både Sverige och övriga Norden.
1947–1948 anordnade Sveriges Radio en folkvisetävling där lyssnare uppmanades att skriva ner och skicka in gamla visor. Tanken med tävlingen var att bidragen skulle följas upp med inspelningar som kunde sändas i radio, och det var med detta uppdrag Matts Arnberg reste till Dalarna. Men den nyblivne folkmusikentusiasten hade större ambitioner än så – han kom hem med ett betydligt mer omfattande material än vad hans överordnade hade förväntat sig.
Begränsande teknik
En inspelningsresa på 50-talet var ett stort projekt med en fem ton tung inspelningsbuss med tekniker och chaufför. Det var alltså en dyrbar historia. Att Radiotjänst så tidigt satsade på fältinspelningar gjorde dem till ett unikt radioföretag. Långa reportageresor både inom och utom landet gjordes redan på 1930-talet.
Kök och salar i gårdar runt om i landet fick fungera som inspelningsstudior, och ibland gjordes inspelningarna under bar himmel på en fäbodvall eller gårdsplan. Fördelen för de som spelades in var att de fick framföra sina låtar och visor i en miljö där de kände sig bekväma. För de flesta var det första gången någonsin som de spelades in.
Kontakt genom anrop
Arnberg och musikern höll ofta till på ett ställe på gården, medan teknikern satt i bussen och skötte inspelningen. Kontakten mellan Arnberg och tekniker skedde genom anropet ”Vi kommer om tio sekunder.”, alltså att inspelningen startade efter 10 sekunder. Detta var en svårarbetad inspelningsmetod eftersom tio sekunders tystnad före tagningen av en visa eller låt, som kommit spontant, hämmade blyga personer utan mikrofonvana. Inspelningssituationen blev därför lite märklig och onaturlig.
Buss med graververk
Under de första resorna gjordes inspelningarna direkt på lackskiva, en enklare typ av grammofonskiva gjord av papp med ett ytskikt av cellulosalack. I en särskild inspelningsbuss fanns stora graververk där musiken graverades direkt på skivor med en spellängd på högst fyra minuter. Möjligheten till omtagningar var begränsad då man kunde ha ganska få skivor med sig i bussen
Inspelningarna underlättades när den portabla bandspelaren gjorde sitt intåg en bit in på 1950-talet, även om vissa bekymmer kvarstod. På 1950- och 60-talen fanns det fortfarande hushåll som inte hade elektricitet.
Begränsat urval
De tekniska resurserna innebar också att det var ett starkt begränsat urval ur sångarnas och spelmännens repertoar som kunde spelas in. Arnberg förberedde tagningarna genom att gå igenom vistexter och lyssna på melodier.
Han spelade i första hand in de melodier som han ansåg vara ovanliga och ålderdomliga och som framfördes med vad han ansåg vara genuint spelsätt och sångsätt. Han var medveten om det subjektiva i urvalet, men motiverade det med att syftet i första hand var att skapa intressant material till programmaterial. Fakta och bakgrund om utövarna antecknades.
Andra resor
Arnbergs resa till Dalarna 1949 var inte den första i sitt slag. Redan 1938 gjorde Sven Jerring från Radiontjänst en inspelningsresa till estniska Runö tillsammans med musikforskaren Carl-Allan Moberg. Syftet med resan var att spela in folklig koralsång.
Flera kulturhistoriskt intresserade reportrar vid radion, som Olof Forsén, Lars Madsén och Qvitt Holmgren gjorde reportageresor runt om i landet då spelmän och sångare spelades in som en del av miljöbeskrivningen.
Unikt projekt
Arnbergs inspelningsresor är dock unika. De är både mer omfattande och tydligt inriktade på just folkmusiken. Inspelningsdokumentation av folkmusik hade tidigare inte gjorts i någon större omfattning i Sverige. Pionjärer som Yngve Laurell och Karl Tirén spelade visserligen in folkmusik redan på 1910-talet, men majoriteten av de svenska folkmusikinsamlarna tecknade ner musiken på noter och förhöll sig skeptiska till den moderna inspelningstekniken.
De långa inspelningsresorna påminner också mer om musiketnologiskt fältarbete än om programverksamhet vid ett radioföretag. Därmed blev det Svenskt visarkiv som i slutet av 1960-talet fick det statliga uppdraget att planmässigt spela in visor och låtar inom det folkliga musikområdet för att dokumentera genren.
Följ med på resorna
Här kan du läsa mer om de olika resorna och lyssna på inspelningar från dem.
Lyssna på alla inspelningarna från Matts Arnbergs resor.