Skärvor blir ljud igen

Svenskt visarkiv har omkring 600 fonografcylindrar inspelade från slutet av 1800-talet till 1920-talet i sina samlingar. Det är de äldsta ljudupptagningarna i våra samlingar, gjorda med den första inspelningsteknologin där ljudspåren på mekanisk väg graverats med nål i en cylinder av vax. Mest kända bland dessa inspelningar är nog Karl Tiréns jojksamling, som utsågs till ett världsminne av UNESCO i april 2025. Statusen som världsminne innebär att samlingen anses vara av ”stor betydelse för mänskligheten”. Här finns även unika inspelningar med vissångare och spelmän liksom tidiga fonogram med professionella artister inspelade för en kommersiell marknad.

Fonografcylindrar – fascinerande men sköra

I samband med att Karl Tiréns jojksamling utsågs till världsminne såg vi på Visarkivet ett stort intresse från allmänheten för inte bara innehållet – den samiska jojken – utan även för själva inspelningsteknologin. Många verkar tycka att det är fascinerande att bakom knaster och sprak kunna höra röster och musik tala till oss från mer en ett århundrade bort i tiden. Tyvärr är fonografcylindrarna sköra. De är tillverkade i ett material som är väldigt poröst – oftast vax eller celluloid – och känsliga för stötar och hårda smällar.

Därför har ett stort antal av Visarkivets cylindrar gått sönder genom åren, och innehållet har inte kunnat överföras till mera hållbara uppspelningsformat. Besökare har vid flera tillfällen frågat efter inspelningar där vi tvingats konstatera att rullarna är trasiga. Särskilt i samband med världsminnesutmärkningen av Karl Tiréns jojksamling blev vi kontaktade av personer som visste att deras släktingar blivit inspelade av Tirén, men de kunde inte hitta inspelningarna i Visarkivets onlinekatalog över Tirénsamlingen. Det har så klart varit tråkigt att behöva lämna beskedet till förväntansfulla släktingar att inspelningen med just deras förfäder gått sönder och inte kunnat räddas. Samtidigt väckte frågorna en idé: Skulle det med dagens teknik gå att restaurera de trasiga cylindrarna och bevara åtminstone delar av ljudet för eftervärlden?

Ljudmigrering till nyare format

Svenskt visarkivs fonografcylindrar har i olika omgångar kopierats till mera hållbara uppspelningsformat. De äldsta överföringarna gjordes genom att ljudet togs upp med en mikrofon direkt från fonografens ljudtratt och spelades in på bandspelare. Överföringarna blev enklare senare då det utvecklades elektroniska fonografer som kom att användas vid kulturarvsinstitutioner och av professionella ljudtekniker. Ljudåtergivningen förbättrades avsevärt när man kunde använda en elektrisk pickup – motsvarande som när man spelar grammofonskivor – samtidigt som mekaniska missljud från fonografen togs bort vid avspelningen.

Svenskt visarkivs samling av fonografcylindrar har överförts elektroniskt vid dåvarande Arkivet för ljud och bild (idag i Kungliga biblioteket) och vid Sveriges Radios grammofonarkiv. Först gjordes avspelningarna till magnetband som i senare tid har digitaliserats. Sedan 1990-talet har överföringar gjorts till direktdigitala format. Idag har tekniken förfinats ytterligare, och det finns fonografer som förutom konventionell avspelning med nål även kan läsa cylindern optiskt med laser. Det är alltså en sorts skanningsteknik där ljudspåren läses utan fysisk kontakt med själva cylindern, vilket ger helt andra möjligheter att även digitalisera rullar som är spruckna, sönderslagna eller på andra sätt svåra att spela upp.

Svenskt visarkiv är medlem i IASA, International Association of Sound and Audiovisual Archives, och jag sitter själv sedan några år i styrelsen för dess sektion för forskningsarkiv. Genom arbetet i IASA har jag kommit i kontakt med ljudlabbet vid Nationalmuseet i Prag och dess föreståndare Filip Šír. Nationalmuseet har de senaste tio åren byggt upp ett ljudlabb med särskild inriktning på tidiga inspelningsformat. Som första arkivinstitution i Europa införskaffade de för några år sedan en fonograf från företaget Endpoint i USA, som bland annat har möjlighet att just läsa cylindrarnas ljudspår optiskt.

Visarkivet reser till Prag

I höstas tog vi kontakt med kollegorna i Prag och frågade hur de såg på möjligheterna att där försöka digitalisera Visarkivets trasiga cylindrar. Vi hade då identifierat och fotograferat ett femtiotal av cylindrarna, så att ljudteknikerna i Prag kunde göra en uppskattning om det var möjligt att rädda innehållet. Svaret var att de flesta borde gå att digitalisera, åtminstone delvis och med varierande resultat, och att de ställde sig positiva till att utföra arbetet. Under våren har vi dragit upp riktlinjerna för ett gemensamt projekt och under sommaren påbörjades själva digitaliseringen av cylindrarna.

Som ansvarig för projektet från Svenskt visarkivs sida så föll det på min lott att transportera cylindrarna till Prag, en i sig grannlaga uppgift att resa med ett världsminne i handbagaget. Men jag kunde anlända med alla cylindrar i säkert behåll och hade sedan förmånen att få tillbringa en lärorik vecka tillsammans med kollegorna på Nationalmuseet.

Efter flera månaders förberedelser var stämningen närmast högtidlig när vi gjorde första försöket att återskapa ljud ur en sprucken cylinder. Valet föll på en inspelning med de skånska fiolspelmännen Sven och Marie Jönsson (far och dotter) tillsammans med klarinettisten Emil Nordström. Inspelningen gjordes i Malmö sommaren 1914 av musikforskaren Tobias Norlind i samband med en spelmanstävling. Sven Jönsson hade tidigare spelat in grammofonskivor som medlem i gruppen Källnatrion, men de övriga medverkande finns så vitt vi vet inte bevarade i någon annan inspelning. Cylindern är trasig sedan länge och vi vet inte om någon överhuvudtaget lyssnat på den sedan inspelningstillfället. Den bedömdes som relativt enkel att spela av, men det krävdes ändå flera timmars arbete innan det fanns ett hörbart resultat.

Konsten att laga en trasig cylinder

Den trasiga cylindern monteras på fonografens rotationsaxel med hjälp av gummiband, snören och häftmassa. I vissa fall kan delarna pusslas ihop så pass bra att cylindern går att spela av med nål, vilket är att föredra eftersom ljudsignalen då blir starkare. I det här fallet var cylindern sprucken mitt itu och den kunde enkelt sammanfogas. Däremot saknades flisor av vaxet vilket skapar ojämnheter mellan bitarna som gör att nålen lätt hoppar ur ljudspåren.

Många gånger är arbetet mer komplicerat. Ofta saknas skärvor av cylindrarna eller så är de spruckna i så många bitar att de är svåra att pussla ihop till en hel cylinder. De behöver då spelas av i olika segment där man växlar mellan nål och laser för att sedan digitalt sammanfogas till fullständiga ljudspår. Likaså behöver avspelningen ofta göras på låg hastighet för att sedan justeras digitalt – om rotationen är för hög riskerar bitar av cylindern att lossna.

Det rör sig alltså om ett verkligt precisionsarbete som kräver en skicklig ljudtekniker, i det här fallet nationalmuseets Geoff Tyson som är van vid att arbeta med just fonografinspelningar. Efter flera avspelningar på låg hastighet fanns det i alla fall så pass många felfria segment att de kunde sammanfogas till en sammanhängande arkivfil. Ur de spruckna bitarna framträdde till sist tonerna av en medryckande vals, inspelad för 112 år sedan.

Vals, originalfil:

Vals, ”tvättad” lyssningskopia:

Två versioner av den digitaliserade inspelningen: En oredigerad arkivfil som återger allt ljud som kunnat räddas samt en ”tvättad” lyssningskopia där brus, sprak och andra missljud filtrerats bort för att bättre återge ljudet från instrumenten.

Uppfinningsrikedom i kulturarvssektorns tjänst

Under de dagar jag var i Prag kunde ljudet från ytterligare ett antal inspelningar överföras och arbetet fortgår ännu. Hur många av cylindrarna som i slutändan kommer kunna räddas vet vi inte. En del är i väldigt dåligt skick och kommer vara svåra att spela av i sin helhet. Men vid sidan av teknologi och ljudtekniskt kunnande är uppfinningsrikedom en viktig parameter. Sedan jag lämnade Prag har kollegorna experimenterat med att konstruera en sorts cylinderadapter, där bitarna i förväg kan monteras med hjälp av självhäftande tejp och skruvtvingar för att sedan spelas av på fonografen. Ritningarna har tagits fram med hjälp av AI-teknik, och själva prototypen konstruerats med 3D-skrivare. Onekligen ett fascinerande möte mellan historisk analog inspelningsteknologi och modern digital teknik. Enligt de rapporter vi fått från Prag har experimentet så här långt fallit väl ut.

Fortsättning följer, men så här långt har projektet alltså inte bara handlat om att kollegorna i Prag delat med sig av sitt tekniska kunnande. Det har också inneburit möjlighet till metodutveckling som på sikt kan vara till nytta för liknande samarbetsprojekt inom kulturarvssektorn. För Svenskt visarkivs del innebär det att vi kommer kunna rädda och tillgängliggöra en del av det äldsta inspelade kulturarvet i Sverige som vi tidigare bedömt som förlorat.

/ Wictor Johansson, forskningsarkivarie och chef för Enheten för ljud och rörlig bild