Svenskt visarkiv på ABBA-konferens!
Rapport från Svenskt visarkiv: Forskningsarkivarie Sverker Hyltén-Cavallius var på plats under ABBA-konferensen "What's the name of the game?" i Frankrike. Här kan du läsa hans rapport från konferensen.
I mars anordnades en internationell ABBA-konferens i Frankrike, vid Université de Lorraine i Nancy. Konferensens tema var ”What’s the name of the game? – ABBA, Northernness and Pop culture”. Detta bjöd in till många perspektiv på ABBA, deras musik och historia, men också om hur de görs närvarande i samtiden. Vid konferensen deltog forskare från bland annat Sverige (förstås), övriga Norden, Frankrike, Storbritannien och USA.
Bland presentationerna fanns en spännande beskrivning av hur ABBA marknadsfördes och togs emot i DDR. Där uppfattades bandet av regimen som å ena sidan västligt kapitalistiskt, men å andra sidan städat och inte så riskabelt. Ett annat intressant inslag var en jämförelse mellan Nationalteaterns och ABBA:s texter – till synes åtskilda av en ideologisk ocean men med likheter i hur människors grundläggande levnadsvillkor beskrivs. En presentation bjöd på en diskussion om hur ABBA the Museum har ändrat sin berättelse i takt med att ABBA har återförenats och åter blivit ett pågående populärkulturellt fenomen. En annan presentation resonerade kring relationen mellan fansen och ABBA som ett slags gåvorelation, där bandets musikaliska gåvor måste svara mot fansens lojalitet och ekonomiska stöd. Men konferensen rymde också diskussioner om komposition, filmiska iscensättningar, tributeband och mycket annat.
Jag deltog med en presentation om den ömsesidiga relationen mellan ABBA och 1970-talets musikrörelse. Om ABBA – och i synnerhet Stikkan Andersson – gavs en framträdande roll i musikrörelsens bild av kommersiell, massproducerad och ytlig musik, så har musikrörelsen paradoxalt nog fått en likartad roll i vår tids framställningar av ABBA:s historia. Här blir musikrörelsen en lika nödvändig antagonist, och framstår som en hårdför sekt av likriktade medelklassintellektuella som angrep ABBA, den verkliga arbetarklassens musik.
Konferensens första dag avslutades med ett öppet samtal på temat ”ABBA och jag”. Som det visade sig här hade många deltagare också en personlig relation till ABBA; från minnena av sjuttiotalets radioapparater till internationella nätverk av fans, från julklappen med Erasures ”Abbaesque” i det tidiga nittiotalet till en speldosa med ”Mamma Mia”. Själv reflekterade jag över hur ABBA kommit att binda samman generationer, mellan de som var unga på sjuttiotalet, deras barn och deras barnbarn. Och så sjöng vi förstås tillsammans, ”Chiquitita” på spanska.
För att summera en väldigt lyckad konferens så är det uppenbart att ABBA både som musik och fenomen väcker många intressanta frågor, och att våra personliga förankringar i det vi fokuserar på kan bidra till en samtidigt engagerad och perspektivrik forskning. Allt detta påminner oss om vikten av att vetenskapligt närma oss populärmusiken som den komplexa, mångbottnade och både estetiskt och socialt nyansrika värld den är.
/Sverker Hyltén-Cavallius, Forskningsarkivarie