Norska gränsen

Under sin inspelningsresa i nordvästra Dalarna i månadsskiftet september/oktober hade Märta Ramsten lärt känna spelmannen Olmorts Erik Olsson från Särna, kallad Spak-Erik. Hon beskriver honom såhär: ”en spelman med genuin Särnatradition och ett egensinnigt spelsätt, som skilde sig från vad jag förut hört av svensk spelmansmusik”.

Några veckor efter hemkomsten spelade Märta Ramsten upp inspelningarna med Spak-Erik vid ett möte för nordiska folkmusikforskare. Den norske spelmannen och folkmusikforskaren Sven Nyhus berättade att flera av låtarna som var vanliga även på den norska sidan av gränsen.

Gemensam studie

Då väcktes idén till en gemensam undersökning av musiktraditionerna i de svensk-norska gränsområdet. Mellan den 21 och 27 oktober 1968 gjorde Märta Ramsten och Sven Nyhus en gemensam inspelningsresa. De fokuserar på sydvästra Härjedalen på den svenska sidan av gränsen och i Rörosområdet på den norska sidan.

De avgränsade  inspelningsresan till ett område som sträckte sig fem mil på vardera sida om gränsen mellan länderna. Märta Ramsten beskriver det som ett område där ”hela kulturen präglas av konservatism och stor ålderdomlighet”. Med undantag för en nytillkommen turistnäring livnärde sig befolkningen i huvudsak på boskapsskötsel, jakt, fiske och handel. Det hade de gjort sedan flera hundra år tillbaka.

Vad är gränsmusik?

De ställde upp flera kriterier som definierade vad som skulle betraktas som ”gränsmusik”. Dit räknades bland annat en repertoar som levt i muntlig tradition i minst två generationer, och som förekom på båda sidorna om landsgränsen i det undersökta området.

Inspelningsresan begränsades inte till att enbart dokumenteragränsmusik. Som på de tidigare inspelningsresorna var ambitionen att samla in ett så omfattande och så brett folkligt musikmaterial som möjligt Den här resan fokuserade dock Märta Ramsten på den instrumentala spelmansmusiken.

Gammalt och nytt

Medelåldern i området vad hög och Märta Ramsten ansåg att det ”naturligtvis också påverkar de musikaliska uttrycken”. Det betyder inte att området var fritt från modernare musikaliska influenser. Stora delar den lokala spelmanstraditionen kan spåras ända tillbaka till början av 1700-talet, men många av spelmännen  spelade både en originell lokal repertoar och  låtar som fått nationell spridning via radio och tv.

Ett exempel är Jonas Myhr från Ljusnedal i Härjedalen, vars inspelade repertoar rymmer såväl ålderdomliga polskor som moderna foxtrots. Han hade lärt sig spela av fadern Per Myhr, en känd spelman i trakten. Faderns repertoar är bland annat dokumenterades av folkmusikupptecknarna Nils och Olof Andersson och publicerades i det stora standardverket Svenska låtar.

Utöver faderns repertoar spelade Jonas Myhr ”med förkärlek gammeldansmusik” och han hade också själv komponerat ett stort antal låtar, ”samtliga med sentimental anstrykning”.

Jonas Myhr spelar tre låtar (SVA BA 0367-0368):
Storhurven efter Per Myhr
Soluppgång på fjället (egen komposition)
Två små fåglar på en gren (foxtrot)

Flera instrument

Enligt Märta Ramsten var det flera av de dokumenterade spelmännen som spelade både fiol och dragspel, men hade olika repertoarer för respektive instrument. På fiolen spelade de äldre lokala spelmanslåtar och på dragspelet en gammeldansrepertoar som var typisk för instrumentet.

Karl Östensson från Funäsdalen spelade dock enbart dragspel. Men fadern hade varit fiolspelman och Karl Östensson kunde berätta mycket om musiken och om ”livet i forna dagars Funäsdalen”. Han spelade också några låtar ur faderns repertoar men var enligt Märta Ramsten ”mest intresserad av nyare gammeldansmusik och är en stor beundrare av Erik Öst” vars repertoar han lärt sig från radion.

Karl Östensson – Mikaelifröjd (SVA BA 0369)

Storhurv och Lillhurv

Inför inspelningsresan sig Märta Ramsten och hennes norske kollega Sven Nyhus för att fråga efter vissa låtar och visor som var kända på bägge sidor om gränsen. Dit hörde två polskor med det speciella namnet Hurven – Storhurven och Lillhurven. Det fanns belägg för att de två polskorna spelats på bägge sidor av gränsen sedan mer än hundra år. Under sin resa kunde Ramsten och Nyhus spela in inte mindre än tio versioner av Stor- och Lillhurven.

Sven & Peder Nyhus – Storhurven & Lillhurven (SVA BA 0374)

Senare gjorde Märta Ramsten en egen studie om de inspelade versionerna av hurvarna i uppsatsen Hurven – En polska och dess miljö

Trallade låtar

I de svensk-norska gränsområdena tycks det också ha varit vanligt att tralla spelmanslåtar. Med tralla menas inte bara att sjunga melodin ordlöst, utan även att understryka dansrytmen med vissa stavelser på ett liknande sätt som en fiolspelman gör med stråken.

Karl Kristiansson – Schottis efter Gravbergs-Halvard (SVA BA 0386)

Flera trallare spelades in. Av intervjuer framgår att det i äldre tider varit vanligt att tralla till dans när det saknades spelman. Karl Östensson berättade till exempel att hans farfar ofta trallade till dans i mitten på 1800-talet: ”Han kunde inte spela nå instrument, men han tralla leka som det hette på den tiden. Och dom dansa efter det hela nätterna, så han satt på en upphöjd plats och tralla fram”.

Trall och fiol

Det förekom också trall i samspel med fiolspelmän. I norska Brekken gjorde Märta Ramsten och Sven Nyhus inspelningar med Nille Henningsgård. Hon hade spelmanspåbrå och trallade tillsammans med fiolspelmannen Egil Skott.

Nille Henningsgård och Eskil Skott – Pols (SVA BA 0381)

Under den knappa vecka som inspelningarna i gränstraktsområdet pågick spelades 16 spelmän, sångare och trallare in, men även ett spelmanslag..

Projekt med fortsättning

Märta Ramsten och Sven Nyhus återvände sommaren 1969 för ytterligare inspelningar Då fick även den vokala folkmusiken en mer framträdande plats. Inte minst kunde fäbodmusiken dokumenteras i sin ursprungliga miljö eftersom fäbodbruket ännu var i drift i området.

Det inspelade materialet blev en grund till föreläsningar och konferenser, och till radio- och tv-program.

Läs och lyssna mer

Lyssna på samtliga inspelningar från resan kring Norska gränsen.

Märta Ramsten publicerade en mer omfattande studie av gränstraktsmaterialet i den redan nämnda uppsatsen om Hurven – Hurven – En polska och dess miljö som publicerats i Sumulen från 1976.

Uppgifterna på den här sidan bygger i huvudsak på den uppsatsen och även de flesta citaten är hämtade därifrån ifrån. Uppsatsen kan beställas från Svenskt visarkiv. Material om inspelningarna i de svensk-norska gränsområdet finns även i Märta Ramstens personarkiv hos Svenskt visarkiv.

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat.

Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.