Skåne

Det intensiva inspelningsåret 1968 hade  framför allt fokuserat på mellersta och norra Sverige. Men Märta Ramsten avslutade detmed en resa söderut till Skåne.

Från denna resa finns en bevarad resedagbok. Genom den kan vi följa hur Märta Ramsten i färdades på den skånska landsbyggden i en hyrd Volvo Amazon av senaste modell, och med brukshotell och gästgiverier som natthärbärgen. Hon fick träffa en mångfacetterad och färgstark skara spelmän och sångare. Under sex inspelningsdagar dokumenterades 18 spelmän och sångare.

Här kan du lyssna på alla inspelningarna.

Inspelad i sista minuten

Det första besöket gjordes hos spelmannen Sven Andersson i Sösdala några mil söder om Hässleholm. Han hade varit elev till den skånske spelmannen Ored Andersson (1820-1910), känd som ”Ored Speleman”. Märta Ramsten beskriver Sven Andersson som en ”pigg och vital” spelman och besöket resulterade i två välfyllda band med fiollåtar och intervjuer. Sven Andersson dog i januari 1969, knappt två månader efter Märta Ramstens besök. En illustration över att inspelningsverksamheten i många fall verkligen var en räddningsaktion som genomfördes i sista minuten.

Sven Andersson – Mazurka efter Ored Spelman (SVA BA 0390)

Ytterligare två inspelningar gjordes denna första inspelningsdag. Men först efter en paus med ”gott skånskt kaffe” hemma hos Märta Ramstens lokala kontaktperson Nils Månsson.

Det skånska gemytet

Den andra inspelningsdagen inleddes hos John Brunstorp i Brösarp utanför Kristianstad. Han var enligt Märta Ramstens ”en medelålders robust och glad man, med det berömda skånska gemytet, som brukade spela dragspel och sjunga på bjudningar i trakten”.

Vid inspelningstillfället medverkade även grannen Astrid Krondahl som sjöng visor till John Brunstorps dragspelsackompanjemang. Märta Ramsten beskrev henne som ”en glad och lättillgänglig” kvinna från en ”en bohemisk familj med konstnärliga anlag”. Att döma av inspelningarna var stämningen god, det skånska gemytet är påtagligt och hörbart!

En gammal tradition

Bland annat framförde de flera av de så kallade majvisorna som har sitt ursprung i traditionen att ”sjunga maj i by”. Att ”sjunga maj” på valborgsnatten var en levande tradition på landsbygden långt in på 1900-talet. Ungdomar gick i grupper från gård till gård och sjöng sånger och tiggde mat och brännvin.

Traditionen liknar seden att ”gå med stjärnan” som varit en motsvarande tradition vintertid – läs mer om det på sidan om den första inspelningsresan till Hälsingland. I södra Sverige tycks traditionen ha levt kvar länge och på vissa platser i Skåne är den fortfarande i bruk. Märta Ramsten spelade in flera majvisor under sin resa.

John Brunstorp & Astrid Krondahl – Ack ljuvliga tid (SVA BA 0394)

Det stora fyndet

Genom John Brunstorp fick Märta Ramsten kontakt med den 84-årige före detta lantbrukaren August Månsson i Lönhult. Han visade sig vara ”det verkligt stora fyndet på Skåne-resan”. August Månsson ”lovade att sjunga förutsatt att jag hade med mig något att dricka till kaffet”. Det blev en lång inspelningseftermiddag, där visa efter visa dök upp i den gamle sångarens minne.

Han kunde redogöra utförligt för hur han lärt sig visorna och berättade om julseder förr, att sjunga maj i by och om andra äldre traditioner. ”Han fick sin snaps till kaffet, och vi satt och spelade in i ca 2 ½ tim. i hans lilla rum, där en gammal sjuk collie låg vid våra fötter” skriver Märta Ramsten i resedagboken.

Sånglekar i sorgetid

Efter att Märta Ramsten spenderat natten i Grand Hotells bröllopsvit i Kristianstad startade den tredje inspelningsdagen med att träffa Signe Åkesson i Perstorp. Hon var dotter till spelmannen Sven Jönsson, en av medlemmarna i den på sin tid berömda Källnatrion. Signe Åkesson hade själv spelat fiol men tvingats sluta efter en fingerskada.

Hon kunde däremot förmedla kontakt med andra traditionsbärare i bygden. Bland annat sångerskan Ida Andersson med en stor repertoar av sånglekar. Inspelningarna med Ida Andersson gjordes på ålderdomshemmet i Perstorp bara tre dagar efter att hon begravt sin egen man. På fotot från inspelningstillfället är Ida Andersson klädd i svart sorgeklädsel – det var faktiskt så sent som i juli 1968 som den lagstadgade sorgetiden avskaffades.

Märta Ramsten kommenterar i resedagboken att Ida Andersson ”var väl inte direkt i form för att sjunga sånglekar, men hon var villig och jag tror t.o.m. att hon tyckte det var roligt att få någonting annat att tänka på”.

Ida Andersson – Sånglekar (SVA BA 0399)

Ett märkligt hem

Den fjärde inspelningsdagen var Märta Ramsten på skånska Bjärehalvön där hon besökte den 84-årige pensionerade folkskolläraren Emil J Söderman. Men dagen inleddes hos Nordiska museets lokala meddelare Elin Persson. som förmedlat kontakten med Söderman. Hon bodde i ett något säreget hem:

”Fru Persson bodde i ett hus med en stor skylt över dörren med namnet FORNHEM. Hon tog mig i armen och drog mig med kraft in i huset, som var ett slags museum. Överallt fanns montrar med gamla stenyxor och andra fornfynd, och väggarna var täckta från golv till tak med vapensamlingar. Diverse deviser om att fädrens arv förpliktar fanns uppsatta över dörrposterna.”

En nervös gentleman

Efter en kopp kaffe fortsatte färden till Emil J Söderman som ”var av den gamla gentlemannamässiga typen: kysste mig på hand, hälsade välkommen, och var tydligen mycket nervös för det hela”.

Nervositeten kanske påverkade framförandet vid inspelningen något, Märta Ramsten kommenterar att ”hans intonation var mycket osäker”. Men han hade en omfattande repertoar och hade framför allt tecknat ner ett stort antal visor från Bjärehalvön.

Emil J Söderman – Månstrålar klara glimma (SVA BA 0401)

Visor ur folksjälens djup

Emil J Södermans uppteckningar av vismaterial donerades en tid senare till Svenskt visarkiv. Det är en omfattande samling som innehåller text och noter till ett 150-tal visor. 

Den innehåller också ett förord som Söderman själv skrivit. Där beskriver han den svenska folkvisan som en ”en okonstlad produkt ur folksjälens djup”. Dess texter är ”kärva och korthuggna men äga på samma gång en egenartad skönhet” medan melodierna ”överensstämma på ett ypperligt sätt med det svenska folklynnet och naturen”. Emil J Söderman hade förutom visor även samlat in material om byggnader, arbetsliv, folktro med mera från hembygden som han publicerade i boken Bjärehalvön i gamla tider, utgiven 1938.

Efter besöket hos Emil J Söderman fortsatte Märta Ramsten till Båstad för att äta en sen lunch, ”och där blev jag sittande ensam i en av de stora sommarrestaurangerna vid en f.d. djupfryst köttbit”.

Avslutande inspelningsdagar

De avslutande inspelningsdagarna träffade Märta Ramsten ytterligare ett tiotal sångare och spelmän. Två av dem var bröderna Alrik och Edvin Ljunggren, fiolspelmän ”med gammal fin tradition”. Bröderna hade en omfattande repertoar efter deras far och andra spelmän. Tre år senare besöktes de av Svenskt visarkiv vid ännu ett inspelningstillfälle.

Edvin & Alrik Ljunggren – Bröllopsmarsch efter Bernhard Ljunggren (SVA BA 0403)

Den sista inspelningen gjordes när Märta Ramsten  återvände till Signe Åkesson i Perstorp. Hon hade då fått besök av sin farbror, fiolspelmannen Karl Friberg. Han spelade dragspel tillsammans med Einar Nilsson på fiol och Sven Nilsson  – låtar ur bland annat Källnatrions repertoar. Signe Åkesson sjöng själv ett antal visor vid inspelningstillfället. Någon timme senare lämnade Märta Ramsten tillbaka den hyrda amazonen och satte sig på tåget tillbaka till Stockholm. Det stora inspelningsåret 1968 var till ända.

Karl Friberg, SvenNilsson & Einar Nilsson – Utställningsmarsch (SVA BA 0409)

Läs och läs mer

Lyssna på alla inspelningarna från Skåneresan.

Uppgifterna på den här sidan bygger i framför allt på Märta Ramstens resedagbok från Skåneresan den 25–30 november 1968. Den finns tillgänglig i Svenskt visarkivs ämbetsarkiv. Emil J Södermans visuppteckningar från Bjärehalvön förvaras i Svenskt visarkivs handskriftsamling med accessionsnummer h0202:1-4.

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat.

Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.