Västsverige

Inspelningarna fortsatte för fullt under sommarmånaderna juli och augusti. Med undantag för en kortare resa i Ångermanland koncentrerades inspelningarna till Västsverige. Spelmän och sångare i Bohuslän, Dalsland och södra Värmland fick besök av Märta Ramsten. Under en spelmansstämma i Alingsås spelades spelmän från olika delar av västra Sverige också in i augusti.

Kvinnliga spelmän i minoritet

I Ångermanland fungerade Arne Isaksson som kontaktperson, en man med god kännedom om traktens spelmän. Han var själv aktiv i den lokala spelmansrörelsen, bland annat som medlem i Resele spelmanslag. Åtta spelmän spelades in under tre dagar, däribland Arne Isaksson själv.

Under resan i Ångermanland träffade Märta Ramsten även två av de få kvinnliga spelmän som dokumenterades under Visarkivets första inspelningsår. Könsfördelningen bland de som spelades in under året är relativt jämnt fördelad, men kvinnorna är framför allt sångare och förmedlar en vokal folkmusiktradition. Till undantagen hörde Kristina Vestin, en berättarglad och inlevelsefull dragspelare från Norr Moflo i Ångermanland. Märta Ramsten beskriver henne som ”mycket pigg för sin ålder”. En annan kvinnlig sångare är Ebba Olsson från Härnösand som förutom att sjunga visor även spelade några låtar på fiol.

Kristina Vestin – Polka (SVA BA 0287)

Johan Sundberg – Polska från Boteå (SVA BA 0284)

Visor och låtar från Bohuslän

Märta Ramsten hade gjort en kortare inspelningsresa i Bohuslän redan i oktober 1967, då för Sveriges Radios räkning. Sommaren 1968 fortsatte hon göra inspelningar i landskapet.

I Brodalen utanför Lysekil gjordes flera inspelningar tack vare hjälp från hembygdsforskaren Sven Rydstrand. Genom sin lokalkännedom kunde han förmedla kontakt med flera spelmän och sångare som inte tidigare blivit uppmärksammade.

Sven Rydstrand sjöng visor själv och hade särskilt fördjupat sig i repertoaren efter visdiktaren Christen Olsson (1775-1858) från Mellby i Brodalen. I en artikel från 1958 i hembygdstidningen Hällungen beskriver han Christen i Mellbys levnadsöde. Han beskrivs där som ”en bygdeskald av rätt betydande mått” som genom sina visor förmedlade ”en frisk ton från fädernas dagar”, även om han var ett ”original, en drömmare och dagdrivare, och sannerligen inte något mönster för en rationell jordbrukare”.

Sven Rydstrand – Bröllopet i Jored (SVA BA 0295)

Johan Johansson – Mazurka efter far (SVA BA 0284)

Erik & Folke Engström – Polka (SVA BA 0303)

Väldokumenterad sångare

Redan under inspelningsresan för Sveriges Radios räkning ett år tidigare hade Märta Ramsten träffat sångaren Martin Martinsson, smed och lantbrukare från Orust. Vid det tillfället sjöng han endast en handfull visor, men besöket väckte ett slumrande folkmusikintresse till liv hos honom. Ett år senare hade han letat fram en omfattande repertoar ur minnet, visor som han hört föräldrarna och spelmän i trakten sjunga och spela. Ett 50-tal visor spelades in, och därtill ett antal trallade låtar.

Det skulle bli fler besök hos Martin Martinsson, som hör till de mest väldokumenterade utövarna i Svenskt visarkivs samlingar. Ett 130-tal visor och trallade låtar finns inspelade med honom. Dessutom finns det inspelningar som andra arkivinstitutioner och privatpersoner gjort med honom. Flera av dem finns som kopior hos Visarkivet.

Martin Martinsson – Halling efter Tuven (SVA BA 0301)

Blev scenartist

Martin Martinsson blev mer än bara en väldokumenterad sångare i arkivens gömmor. Genom framträdanden i radio, tv, på konserter och på skiva fick Martin Martinsson något av en senkommen folksångarkarriär. Han har utan tvekan haft ett stort inflytande som förebild och inspirationskälla för nya generationer av folkmusiker. Ett urval av inspelningarna med Martin Martinsson finns utgivna av Caprice records i skivserien Sångarporträtt.

Märta Ramsten har själv porträtterat honom i artikeln Martin Martinsson – folkmusikidol och scenartist. Där beskriver hon det unika hos Martin Martinsson: ”Han hade en bred och intressant repertoar med stark lokal prägel och hans personliga och expressiva framförande av repertoaren fängslade åhöraren”. Martin Martinsson gladdes åt uppmärksamheten kring hans vissång och repertoar, vilket framgår av en intervju som Märta Ramsten gjorde med honom 1989:

”Ja, det har ju blivit roligare. Tidigare var jag för mig själv. Jag hade för mig att allt det här med spelmansmusik och visor redan var upptecknat och fanns i arkiv. Men det visade sig, att så är det ju faktiskt inte/…/Det fanns ett värde i det jag hade, det blev jag medveten om då. Förr hade jag bevarat visorna för att jag tyckte själv de var stiliga. Därför lärde jag mig dem. När jag då förstod att de hade ett värde, så ökade det tillförsikten och självmedvetenheten.”

Möte med en visa

Inspelningarna i södra Värmland och Dalsland var en uppföljning på de längre inspelningsresorna som Märta Ramsten gjorde i Värmland i mars 1968. Det fanns flera spelmän och sångare hon fått tips om då, men som hon inte hann besöka under den första resan.  Nu kunde hon spela in ytterligare ett 20-tal spelmän och sångare under en fem dagar lång resa.

Herman Ottosson – Polska efter Aron Jakobsson i Sandåker (SVA BA 0319)

Axel Kjellin – Schottis efter Ekberg ( SVA BA 0318)

Oskar & Ellen Erlandsson – Mazurka efter morbrodern (SVA BA 0309)

Vissa besök resulterade bara i någon enstaka inspelad låt, men det betyder inte att resultatet blev mindre intressant. Alice Olsson i värmländska Svanskog sjöng vid inspelningstillfället bara en enda låt, en ålderdomlig vaggviseramsa. Visan och Alice Olssons sätt att framföra den gjorde ett stort intryck på Märta Ramsten. Mer än 30 år senare återvände hon till besöket hos Alice Olsson i artikeln Ett oväntat möte med en visa, publicerad i tidskriften Värmländsk folkmusik 2004. Där berättar hon om inspelningens tillkomst:

”Jag hade inte haft tillfälle att förvarna om min ankomst och familjen blev naturligtvis ganska förvånad när en för dem okänd dam klev ur bilen och började fråga efter visor. Säkert kunde Alice Olsson ganska många visor av olika slag, men vid mitt hastigt påkomna besök valde hon att sjunga en enda visa och det var en visa som hon lärt som barn av sin mormor, Johanna Andersson i Svanskog, född på 1860-talet. Mormors visa visade sig vara en ovanligt lång och intressant variant av en vall- och vaggviseramsa som sjungits i hela Norden/…/Just Alice Olssons variant är den längsta som finns upptecknad eller inspelad i västra Sverige.

Märta Ramsten avslutar sin artikel med att erkänna: ”som läsaren säkert har förstått är det här en av mina absoluta favoritinspelningar”. Inspelningen finns också med på skivan Vaggvisor och ramsor, utgiven av Svensk visarkiv i samarbete med Caprice records.

Alice Olsson – Jag satte mig i min hussarelåg (SVA BA 0317)

Läs och lyssna mer

Lyssna på samtliga inspelningar från resan i västsverige.

I samband med Svenskt visarkivs 50-årsjubileum 2001 publicerade Märta Ramsten artikeln Svenskt visarkivs inspelningsverksamhet i tidskriften Noterat. Mathias Boström, chef för Smålands musikarkiv och tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har i boken Det stora inspelningsprojektet ingående studerat Samarbetsnämnden för svensk folkmusik och upptakten till Visarkivets inspelningsverksamhet.

De citerade artiklarna av Märta Ramsten om Martin Martinsson och Alice Olsson finns tillgängliga som läsesalslån i Svenskt visarkivs besöksexpedition.