
Spelmansböcker som källmaterial
I Visarkivets samlingar finns ett stort antal handskrivna spelmansböcker. Innehållet ger oss viktiga inblickar i 1700- och 1800-talens instrumentala folkmusik.
Viktigt verktyg för spelmän
Spelmansböcker är handskrivna notböcker med övervägande dansmusik från framför allt 1700- och 1800-talen. Böckerna har fyllt flera funktioner genom åren – ett arbetsmaterial som kunde ge inkomster och ett viktigt dokument som den enskilda spelmannen kunde profilera sig med.
Skillnad mellan uppteckningar och spelmansböcker
Vi brukar skilja mellan två olika typer av noterade återgivningar av folkmusik: spelmansböcker och uppteckningar. Lite förenklat är uppteckningar ofta gjorda efter klingande förebilder för att bevaras åt eftervärlden. Syftet är att dokumentera en tradition och det är upptecknaren som gör det musikaliska urvalet. Spelmansböckerna är däremot nedtecknade av utövarna själva som ett stöd för minnet. Här är det utövaren som bestämmer vad som kommer med.
Eftersom både spelmansböcker och uppteckningar består av ett urval, kan vi utifrån innehållet inte säga med säkerhet vad som verkligen spelades och i vilken utsträckning. Viss repertoar var sannolikt enbart gehörstraderad, den fördes vidare utan noter och fästes inte i notskrift, medan andra låtar kopierades till den egna notboken utan att de nödvändigtvis ingick i ägarens spelade repertoar.
Spelmansböcker har också vandrat mellan flera ägare och det är inte ovanligt att olika händer infört låtar i notböckerna. Det går att ana att en spelmansbok var något mycket värdefullt som det var viktigt att manifestera att man ägde genom att skriva sitt namn i den.
För många var spelmansboken ett arbetsmaterial som kunde inbringa inkomster. Samtidigt kan den betraktas som ett samlande av musik jämförbart med vår tids skivsamling eller digitala spellistor.
Olika bilder av repertoaren
Spelmansböcker och uppteckningar ger något olika bilder av en tids repertoar. I spelmansböckerna ingår fler genrer med ursprung i olika musikaliska miljöer än vad som är fallet i folkmusikuppteckningar. Dels beror detta på att spelmansböckerna ofta är äldre än uppteckningarna. Danser och låttyper som var på modet när spelmansböckerna skrevs hade mer eller mindre kommit ur bruk när uppteckningsarbetet pågick som intensivast under första halvan av 1900-talet. Menuetter och kontradanser hittar man exempelvis sällan i uppteckningar men desto fler i spelmansböckerna.
En annan och viktigare orsak till skillnaden i repertoarbild mellan spelmansböcker och uppteckningar är upptecknarnas medvetna urval och värdering av olika låttyper. Många melodier i spelmansböckerna kan karaktäriseras som ett musikaliskt allmängods vid tiden de skrevs ned. Exempel på det är populära valser och polskor av kända kompositörer och melodier ur operor och operetter.
Denna repertoar har vanligtvis inte rymts i det av upptecknarna definierade folkmusikbegreppet. I uppteckningarna ligger tyngdpunkten snarare på en repertoar med lokal anknytning och okänd upphovsman. Spelmansböckernas bredare och mer pragmatiska innehåll har mycket gemensamt med handskrivna visböcker, som är ett närbesläktat handskriftsmaterial.
Ofta när folkmusikupptecknare gjort avskrifter av äldre spelmansböcker har de enbart tagit med de låttyper som de bedömt vara av intresse enligt rådande folkmusiksyn. Låtar som i originalboken sannolikt benämndes ”pollonesse” eller liknande (namnvariationen är omfattande) har i avskriften rätt och slätt kallats ”polska”. Det som ansågs som populär- eller högreståndsmusik passade inte in i bilden av den lokale bondspelmannens repertoar.
Notböckerna är i några fall stämböcker som innehåller endast en instrumentstämma, upplagda för ensemblespel. Böcker med fiolnoter är vanligast även om exempelvis flöjt- och klarinettstämmor också förekommer.
Omtvistad beteckning
Beteckningen spelmansböcker har av tidigare folkmusikforskare setts som något missvisande för den här typen av handskrivna notböcker. Det är inte så konstigt om man utgår ifrån en nationalromantisk bild av bondspelmannen som någon som främst ägnade sig åt gehörsöverföring i kontrast till skolade musiker som använde noter. Men de handskrivna spelmansböckerna avspeglar just en notkunnig ägare och i många fall inleds böckerna med grunderna i musikläran såsom tonernas namn och placering i notsystemet och namnen på tonarterna.
En annan bild av spelmannen
I de fall det finns uppgifter om spelmansböckernas ägare kan vi dessutom se att dessa också verkat i andra delar av musiklivet än vid folkliga danstillställningar. Här figurerar såväl medlemmar i hovkapellet som organister, klockare och militärmusiker. Detta visar i sin tur på den närhet som fanns mellan olika musikområden. Gränserna mellan vad som i dag skulle kallas för konstmusik, folkmusik och populärmusik under tidigare perioder, är något som eftervärlden har sökt att etablera.
Vad många inte känner till i dag är att det fram till mitten av 1800-talet ofta ingick i en landsortsorganists många arbetsuppgifter att spela dans- och ceremonimusik på fiol vid böndernas bröllop. Det kunde också falla på dennes lott att lära ut fiolspel till hugade bondsöner. Många av 1800-talets bondspelmän lärde sig alltså både hantverket och delar av sin repertoar av ortens organist eller klockare.
En länk till en äldre tid
Spelmansböckerna är en fascinerande ingång till dåtidens repertoar, i synnerhet perioden innan den omfattande insamlingsverksamheten kring den instrumentala svenska folkmusiken kom igång i större skala i slutet av 1800-talet.
I notböckerna finns många gånger varianter på låtar som fick fäste i den levande folkliga musiktraditionen och långt senare upptecknades av folkmusikinsamlare. Böckerna utgör helt enkelt länkar till en äldre tid.
Renässans för spelmansböcker
På senare år har spelmansböckerna upplevt något av en renässans som källmaterial för folkmusiker som letar nytt material till sin repertoar. Detta kan ha flera orsaker, till exempel har materialet blivit mer lättillgängligt genom digitalisering och webbpublicering. En annan orsak kan vara att det inte är lika viktigt att upprätthålla gränserna mellan olika musikgenrer längre. Många musiker inriktade på barockmusik intresserar sig gärna för folkmusik och vice versa.
Något som också spelar in är lockelsen i att ta del av ”originalet” i form av en utövares egen nedskrift som ljuder genom seklen utan att ha passerat någon annan människas tillrättaläggande filter. Glädjen att kunna hitta pärlor som inte spelas längre ska inte heller underskattas i sammanhanget.
- Andersson, Nils och & Andersson, Olof, Hur Svenska låtar kom till: en brevväxling mellan Nils och Olof Andersson, 1963
- Boström, Mathias, Lundberg, Dan & Ramsten, Märta, Det stora uppdraget: perspektiv på Folkmusikkommissionen i Sverige 1908-2008, 2010
- Dufva, Petter, Notbok efter Petter Dufva!/ med notskrift av Bent Hansen och kommentarer av Magnus Gustafsson, 2005
- Folkmusikkommissionens notsamling och Musikmuseets spelmansböcker, Svenskt visarkiv, 2007
- Gustafsson, Magnus, ”Innehållet ej användbart för denna tid. . .” Om Theorins och Vieslanders notböcker. Ingår i: Musikrevy 1991:4, 1991
- Göransson, Harald, ”Kyrkans musik”. Ingår i: Musiken i Sverige 1: från forntid till stormaktstidens slut, 1994
- Hammarström, Eric, ”Han slog sönder sin fiol när han träffat en spelman som var bättre: om organister och klockare som folkliga ceremoni- och dansspelmän”. Ingår i: I rollen som spelman… : texter om svensk folkmusik, Svenskt visarkiv, 2009 (ladda ned pdf)
- Hammarström, Eric & Hammarström, Katarina, ”Sven Donat & Torsten Lackström: två polskekompositörer identifierade”. Ingår i: Noterat 14, Svenskt visarkiv, 2006(ladda ned pdf)
- Jonsson, Leif, ”Musik i svenska landsorten”. Ingår i: Musiken i Sverige 2. Frihetstid och gustaviansk tid 1720-1810, 1993
- Jonsson, Maria & Pettersson, Daniel, Kadrilj: låtar ur västerbottniska spelmansböcker, 2014
- Larsson, Göran, Spelmannen och hans notbok: ”Erik Eriksson i Umeå Bäcken”. Skriftlig uppgift B 1, Umeå universitet, Etnologiska institutionen, 1989
- Lilliestam, Lars, Om begreppen folkmusik, konstmusik och populärmusik, Göteborgs universitet, Musikhögskolan, Musikvetenskapliga avdelningen, stencil, 1991
- Lindahl, Karin, Johannes Bryngelssons notbok: en studie i 1700-talets svenska spelmansmusik, Göteborgs universitet, Institutionen för musikvetenskap, uppsats i musikvetenskap, VT 1984