Hur berättas medeltida ballader?
Hur skildras personer, kärlek och ödesdigra möten i medeltida ballader? Utforska balladernas unika berättarstil och symbolik.
Unik berättarstil
De medeltida balladernas berättarteknik är unik och präglas av en objektiv stil där händelserna skildras utan värderingar. Bengt R. Jonsson och Margareta Jersild beskriver detta i Svenska visor – en vägledning:
”Trots det i olika ballader synnerligen skiftande innehållet företräder de alla en gemensam litterär teknik. Handlingen förmedlas alltid av en objektiv berättare, som aldrig tillåter sig några kommentarer. Huvudpersonerna karakteriseras genom sina handlingar och ord. Där förekommer ofta samtal mellan två personer.
Ibland är sådana dialogstrofer sammankopplade två och två till parallellstrofer. Den berättande är också alltid någon som står helt utanför handlingen. Något ’jag’ förekommer aldrig annat än i direkta anföringar och i omkvädena.”
Scener och platser med symbolik
Berättelsen utspelar sig ofta i en rad korta scener, där varje plats bär på särskilda associationer. Några exempel är:
- Rosende lund: En plats utanför gården där okända människor rör sig. Där sker ofta något hotfullt eller avgörande.
- Sjöastrand: En riskfylld plats mellan land och hav.
- I högan loft: Ett högt beläget rum på en gård eller kungsgård, där personer med hög status samlas och kan se vad som händer utanför.
- Frustugan och jungfruburen (eller bara buren): Kvinnornas avskilda rum på en adelsgård.
Scenerna beskrivs ofta kortfattat innan handlingen drivs framåt genom dialog mellan huvudpersonerna eller genom en berättande röst.
Formler och stilisering
Balladerna använder stiliserade språkdrag och återkommande uttryck eller formler som återkommer i många ballader. Dessa formler kan användas för att beskriva platser, personer och handlingar:
- Personbeskrivningar: ”Snövitan hand” eller ”svept i mård” antyder hög social status, medan ”klädd i vadmalet grå” beskriver någon av enklare börd.
- Handlingar med symbolik: ”Kammar sitt hår” gör en kvinna som vill visa sin skönhet och söker en friare, medan ”skakar sitt blodiga svärd” signalerar hot. Att ”klappa på bolstren blå” är en inbjudan till mer eller mindre intimt umgänge.
- Gåvor och rikedomar: Guldringar, röda band och ”ett gångande skepp uti floden” återkommer som symboler för rikedom och som gåvor.
- Sex och förförelse: Frågan ”vad fick du för äran din” syftar på eventuell materiell ersättning för en förförelse – eller en våldtäkt. Olika sätt att förlora mödomen flyter samman i balladernas värld.
Personer och miljöer
Balladerna har sitt ursprung i högre ståndens kultur under medeltiden men blev snart en folklig uttrycksform. Detta märks i miljöer som högan loft och jungfruburen och i detaljer som skarlakan, sobel och silkeskjortlar.
Personer benämns ofta med titlar som visar deras sociala status:
- Adliga män och kvinnor: Männen kan kallas Herr Peder, herr Olof eller herr Sven och kvinnorna benämns till exempel Jungfru Lena, Fru Margareta eller stolts Elin.
- Vanligt folk: Liten Karin är en kvinna av lägre stånd, till exempel bonddotter eller piga. En fattig man kan figurera utan egennamn och endast kallas ”fanteguten” (luffaren), ”bonden” eller ”vallaren”. En fattig kvinna kan omtalas endast som ”vallpigan”.
I skämtballader möter vi enklare miljöer och teman som mat och dryck, sexualitet, burleskeri, kroppslighet eller att lura överheten. Ofta används karnevalens logik, där maktförhållanden vänds upp och ner – som när hustrun pryglar maken eller laxen klättrar i ektoppar. Det är också vanligt att djur kan vara huvudpersoner, till exempel i Bonden och kråkan eller Tordyvelns bröllop.
Vill du veta mer?
För dig som vill fördjupa dig ytterligare i balladernas berättarteknik finns flera resurser:
- Svenska visor
- Den norske balladen
- Jonsson, Bengt R. 1981. ”Inledning”. Svenska medeltidsballader. Stockholm: Natur & kultur.