Dragspelsmusikens kvinnor

Manliga dragspelare dominerade på skivinspelningar, var etablerade kompositörer och drivande bakom musikförlag, tidskrifter och musikskolor. Deras gärningar är lättare att se och höra för eftervärlden. Men faktum är att det funnits många kvinnliga dragspelare som i sin samtid var kända genom folkparksturnéer, radioframträdanden och tidningsreportage.

Den moderna artisten

Under 1900-talets första decennier etablerades dragspelaren som en den moderna tidens artist. Genom turnéer, skivinspelningar och radioframträdanden fick stilbildande dragspelare som Calle Jularbo, Ragnar Sundquist och bröderna Karl och Erik Gylling ett stort publikt genomslag.

Däremot är få kvinnor kända från denna dragspelarnas pionjärtid, även om enstaka namn kan synas på affischer och i tidningsannonser. Ett exempel är Hulda Källberg som beskrivs som ”Sveriges bästa kvinnliga virtuos” på en tävlingsaffisch från 1919. En samtida dragspelare var Olga Bexell-Skoglund från Halmstad, som samma år presenteras som ”Sveriges skickligaste dragspelskonstnärinna” på konsertaffischerna.

Dragspelskvinnornas guldålder

Den kvinna som först får ett nationellt genombrott är Stina ”Bångbro-Stina” Karlsson. Genom landsomfattande turnéer, radioframträdanden och skivinspelningar blev hon under 1930-talet känd som ”hela Sveriges Bångbro-Stina”.

Hon skulle få flera efterföljare och 1940-talet tycks ha varit guldåldern för dragspelande kvinnor då ett flertal kvinnor tar plats i rampljuset. Yvonne Modin, Majken Carlsson och May Marthall är bara några av de kvinnor som slår igenom vid den här tiden både som soloartister och som orkesterledare.

Många lämnade scenen

Men redan under 1950-talet tycks flera av de kvinnor som bara några år tidigare var etablerade artister ha lämnat estraderna. En vanlig orsak var att de slutade spela när de bildade familj. Det framgår av kvinnornas egna berättelser liksom av samtida tidningsartiklar. Ett exempel är ett reportage om Majken Carlsson i Accordion-Journalen från 1950 med den talande rubriken ”Dragspelsprinsessa som blev hemmafru”.

Det dåtida samhällets värderingar var att kvinnan var den som skulle sköta hem och familj. I en tid utan utbyggd barnomsorg tvingades kvinnorna ofta välja bort musikerkarriären när de fick barn. Dragspelaren och basisten Siw Karlén som spelade i gruppen Mälartöserna på 1940-talet har blivit intervjuad av Svenskt visarkiv. I intervjun berättar hon att när kapellmästaren May Marthall gifte sig och fick barn så lades gruppen ner.

Istället började Siw Karlén spela med Yvonne Modins orkester som blivit en kvinna kort av samma anledning: ”Hennes basist hade träffat en kille på Gotland och blivit kvar där naturligtvis”. Det fanns dock kvinnor som lyckades kombinera familjeliv med en lång karriär som yrkesmusiker, till exempel Yvonne Modin (senare gift Kahn).

Ont om kvinnor på skiva

En anledning till att många kvinnliga dragspelare blivit osynliga för eftervärlden är att väldigt få av dem gjorde egna skivinspelningar. Den enda som etablerade sig som skivartist var Bångbro-Stina. Tillsammans med duettpartnern Albin Fernström gjorde hon flera skivor under 1930-talet. De gjorde bland annat inspelningar i London för skivbolaget Durium som gavs ut i serien Veckans skiva, en enklare slags pappskiva i tidningsformat.

På ett av skivkonvoluten skildras ett möte med engelska studiomusiker:

”När så Bångbro-Stina tar fram sitt stora dragspel kan en av de engelska musikerna inte underlåta att halvhögt göra den reflexionen att ’en sådan liten flicka kan väl aldrig orka spela på ett så stort dragspel…’ – Wait a moment är signaturens lakoniska svar – och sannerligen behövdes det bara några sekunder för att han fullkomligt skulle baxna av pur förvåning”.  

Ett fåtal exempel

I övrigt finns det få dragspelande kvinnor på skiva från 1900-talets första hälft. Mälartöserna gjorde enstaka skivinspelningar, liksom Yvonne Modins orkester. Dessa skivor innehåller dock sångnummer snarare än solistiska dragspelsinslag, och kvinnorna backas ofta upp av manliga studiomusiker.

Jädraåsflickorna med dragspelarna Elsa Hulth och Margit Strömberg gav aldrig ut skivor i Sverige men de spelade däremot in en skiva i dåvarande Sovjetunionen. Skivan spelades in under en turné 1955 och gavs ut av landets statliga kulturinstitut.

Få radioinslag bevarade

Troligtvis finns det fler exempel, men det är ändå tydligt att inspelningar med kvinnliga dragspelare är försvinnande få i en tid där dragspelet dominerade nästan all musik som gavs ut på skiva. Att många kvinnor regelbundet uppträdde i radio är en klen tröst för eftervärlden. De flesta musikprogram vid här tiden var direktsända och mycket få programinslag finns bevarade.

Dragspelskvinna på film

En av 1940-talets dragspelare som däremot både kan ses och höras på film är Irene Söderblom. Hon var skådespelerska och en skicklig dragspelare. I flera filmroller ses hon med ett dragspel i famnen, som i Hotell Kåkbrinken från 1946.

Irene Söderblom i filmen Hotell Kåkbrinken från 1946. © Sandrew AB (1946)

Först under 1970-talet skivdebuterade dragspelare som Edit Segerstedt och Majken Carlsson, trots att de var professionella musiker redan på 1930- och 40-talen.

Drottningen av Bälgien

En dragspelare ur samma generation som blir synlig i offentligheten vid samma tid är Signe Gustafsson. Hon gjorde inga skivor men propagerade starkt för dragspelets sak. Hon var till exempel ständig drottning i det fiktiva dragspelsriket Bälgien, en PR-organisation som verkade för att synliggöra och popularisera dragspelsmusiken. Hon var även initiativtagare till Bälgspel vid landsvägskanten i Ransäter, en årlig festival som än idag samlar tusentals deltagare varje år.

Både Majken Carlsson och Signe Gustafsson var dragspelare som lämnade musiklivet av familjeskäl under 1950-talet. men gjorde comeback och fick en andra karriär från 1970-talet och framåt. Det kan ses som en kombination av olika omständigheter. När barnen blivit äldre och familjelivet inte längre ställde samma krav fanns det utrymme att ta upp karriären igen. Samtidigt upplevde dragspelsmusiken en nytändning under 1970-talet – i ett samhällsklimat där kvinnorna krävde och tog mer plats i offentligheten än tidigare. 

Gjorde grovarbetet

Det var alltså inte skivinspelningar som var de kvinnliga dragspelarnas främsta arena. I stället var de hänvisade till musikeryrkets grovarbete: långa folkparksturnéer under sommarmånaderna och dansspelningar under vinterhalvåret. En del var kapellmästare för egna orkestrar där övriga medlemmar var manliga musiker. Ett exempel på en sådan är Edith Segerstedt.

Det var också vanligt med särskilda damorkestrar som ofta uppträdde med både dansmusik och schlagerunderhållning. Mälartöserna, Jädraåsflickorna och Tre Trallande Jäntor är några exempel. Eller så var dragspelaren en del av större turnésällskap där musikinslag varvades med dans- och revynummer.

Ut på folkparksturné

Dragspelaren Stina Järvå gjorde sin första folkparksturné sommaren 1937. Fjorton år gammal engagerades hon till kabarén Karlavagnen, då under artistnamnet Stina Larno. 2020 intervjuades hon för av Svenskt visarkiv, då 97 år gammal. I intervjun berättar hon att hon fick ersätta dragspelaren Inga-Lill Rosswald med kort varsel.

I kabarén förväntades hon inte bara spela dragspelsmusik utan hon fick både lära sig att joddla och öva in dansnummer.

”Jag skulle spela dragspel och så skulle jag joddla, det var väldigt uppskattat. Och så skulle jag dansa och ha på en väldigt stilig klänning. Jag gjorde två danser, det var inget avancerat och jag hade ju rytmen så det var inga problem”.

De kvinnliga musikerna förväntades alltså kunna visa upp en bredare form av artisteri än att bara vara skickliga på sitt instrument.

Tog plats i mästerskapen

De kvinnliga dragspelarna var hänvisade till särskilda sammanhang, vilket förstärkte den manlige dragspelaren som normen. Ett tydligt exempel är de populära dragspelstävlingarna.

När Bångbro-Stina kom trea i det svenska mästerskapet 1935 tog hon både plats i och utmanade en sfär som uppfattades som förbehållen männen, I annonserna inför tävlingen kunde man läsa: ”För första gången ställer en kvinnlig dragspelare upp mot den manliga eliten – Skall Bångbro-Stinas djärvhet leda till seger?”.

Missunnsamhet mot kvinnorna

Det fanns också en missunnsamhet gentemot kvinnorna från de manliga dragspelarnas sida. I boken Svenska dragspelare skriver Fritz Christiansson, som arrangerade flera av de stora nationella tävlingarna i Stockholm:

”damerna inte voro allt för väl sedda bland herrarna i de svenska mästerskapen […] pojkarna menade nämligen att en söt flicka med säkerhet hade stora chanser att distansera sina manliga medtävlare enbart av den anledningen, att publiken skulle falla för frestelsen att lägga sin röst på en flicka”.

Av den anledningen började det under 1940-talet anordnas särskilda dammästerskap. Det blev en viktig arena för kvinnliga dragspelare där de kunde etablera sig inför en bredare publik. Striden om topplaceringarna stod som regel mellan Yvonne Modin och Majken Carlsson.

Kommentarer om utseende

Kvinnornas särställning märks också genom att deras utseende och fysiska egenskaper ofta kommenteras. Den engelske studiomusikern som ställde sig tveksam till att Bångbro-Stina kunde hantera ett stort dragspel skulle förmodligen inte ha fällt samma kommentar om Calle Jularbo som var en kort man.

Tidskriften Accordion-Journalen gavs ut 1949-1964. I den är det mer regel än undantag att kvinnliga dragspelare beskrivs som ”söt” och liknande, när de överhuvudtaget nämns. Så sent som 2002 publicerades en tidningsartikel om Irene Söderblom med rubriken ”Duktig på dragspel och grant blickfång”. Liknande rubriker ses sällan om manliga dragspelare.

Ta plats i musikhistorien

Av allt det här kan vi utläsa att det funnits flera skickliga och etablerade kvinnliga dragspelare, men att de uppmärksammats i mindre utsträckning än sina manliga kollegor. Kvinnliga musiker tycks ha setts som ett undantag i en manlig värld. Det har givetvis varit ett faktum för många kvinnliga musiker, inte bara dragspelare.

Däremot finns det en skillnad mellan övrig populärmusik och dragspelsmusiken. I populärmusiken var kvinnorna ofta vokalister, medan det fanns en relativt stor grupp framträdande kvinnliga instrumentalister inom dragspelsmusiken.

Det kan förklaras av dragspelets stora popularitet. Instrumentet var vanligt i många genrer och det fanns flera arenor för dragspelsmusiken, som tävlingar, radioprogram, revyer och talangjakter. Kanske lämnade det utrymme även åt ett relativt stort antal kvinnor att ta plats som musiker.

Särskild satsning på kvinnliga dragspelare

Det återstår ännu att berätta dessa kvinnors historia. Dels för att de själva är värda sin rättmätiga plats i musikhistorien, dels som ett bidrag till dragspelsmusikens historieskrivning. Av den anledningen gjorde Svenskt visarkiv under 2020 en särskild satsning på att samla material och kunskap om kvinnliga dragspelare. Den här presentationen bygger på och illustreras av det insamlade materialet. För den intresserade finns ytterligare material att ta del av i arkivets samlingar.

Hör dem berätta

Flera av kvinnorna som omnämns i denna artikel har intervjuats av Svenskt visarkiv. Här kan du höra Bångbro-Stina, Mälartöserna, Olga Bexell-Skoglund och Stina Järvå berätta själva.

Siw Karlén berättar om genombrottet för Mälartöserna.
Intervju för Svenskt visarkiv 2009-03-10.

Yvonne Modin berättar om när hon började turnera i folkparkerna.
Intervju för Svenskt visarkiv 2014-11-20.

Yvonne Modin berättar om bildandet av orkestern Tre Trallande Jäntor.
Intervju för Svenskt visarkiv 2014-11-20.

Hulda Källberg berättar om sin tid som dragspelare i Stockholm på 1910-talet.
Intervju för Svenskt visarkiv 1968-06-07.

Läs mer

Viveka Hellström, tidigare forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har skrivit en presentation av dragspelaren och basisten Siw Karlén.

Marie Selander skriver i boken Inte riktigt lika viktigt? ett kapitel om kvinnliga dragspelare.

Wictor Johansson, forskningsarkivarie på Svenskt visarkiv, har publicerat en tidigare version av ovanstående artikel i tidskriften Dragspelsnytt liksom en mera omfattande text i Svenskt visarkivs vetenskapliga tidskrift Puls. Han har även skrivit biografiska artiklar om dragspelarna Signe Gustavsson och Bångbro-Stina i Svenskt kvinnobiografiskt lexikon samt en presentation av Hulda Källberg i Dragspelsnytt.

Dragspelaren Stina Järvå berättar sina minnen från ett långt och spännande liv som turnerande musiker och banbrytande musikpedagog i självbiografin Mitt brokiga liv.