Om den litterära visan
Visan har många ansikten, från folkvisor till sjungen poesi. Här ger Svenskt visarkivs chef Karin Strand en ingång till vad som brukar kallas litterära visor, det vill säga visor som har en känd eller namngiven författare, såsom Carl Michael Bellman eller Laleh.
Visan – en mångsidig genre
Det finns knappast någon sånggenre som tar sig så många olika uttryck som visan. En del visor är kopplade till särskilda situationer eller sociala grupper, såsom dryckesvisor, barnvisor, politiska visor, julvisor och arbetsvisor. I den folkliga traditionen finns visorna dessutom i en mängd varianter, ett känt exempel är den medeltida balladen om Staffan stalledräng. Visor kan också vara ett personligt uttryck i poetiska, självutlämnande eller samtidsskildrande texter.
Grundläggande definition
Vad en visa egentligen är, och var gränsen går mellan visor och andra vokala genrer, är frågor som många har försökt besvara men som inte har några enkla svar.
Visforskaren Bengt R. Jonsson har nöjt sig med en rätt vid definition som fångar de vanligaste minsta gemensamma nämnarna: en visa är ”en strofisk dikt med strofisk melodi, såväl litterärt som musikaliskt oftast präglad av en viss enkelhet i stilen”.
Folkliga och föränderliga visor
I den stora mångfalden av visgenrer finns en grundläggande uppdelning som de flesta sångare och forskare i praktiken är överens om, nämligen skillnaden mellan folkliga och litterära visor.
Folkliga visor är anonyma i bemärkelsen att upphovspersonen inte längre är känd och att det sällan går att spåra något original. Dessa visor lever ett föränderligt liv i muntlig och skriftlig tradition, påverkade av enskilda personers tidssammanhang, plats, minne och smak.
Visor av en känd författare
Till skillnad från de folkliga visornas dynamiska och kollektiva karaktär är litterära visor verk av en bestämd författare: Evert Taube, Barbara Helsingius eller Stefan Sundström, till exempel. Här finns alltså ett tydligt författarsubjekt med särpräglad stil (och i modern tid: upphovsrätt!) vilket gör att andra sångare som sjunger dessa visor sällan ger sig på att ändra ord och melodi.
I stället är det främst i själva framförandet som sångaren präglar dessa visor, vilket brukar kallas att man tolkar visdiktaren i fråga. Sofia Karlssons insjungningar av Dan Anderssons Svarta ballader är ett sådant exempel. En annan yttring av den litterära visan är tonsättningar av poesi.
Texten i centrum
I den litterära visan står texten i centrum. För sångaren innebär det att förmedlingen av orden ofta är överordnad sångteknisk briljans. Desto större är förväntningarna på äkthet i sångarens uttryck, en närhet till det man sjunger om i fråga om erfarenheter, känslor eller ideologi.
Som en konsekvens av att texten är i fokus utmärks den litterära visan också av sin publik, eller rättare sagt: den förutsätter eller riktar sig till en publik som lyssnar uppmärksamt.
Visarkivet och den litterära visan
Litterära visor finns ofta utgivna i såväl tryckta publikationer som på skivinspelningar och en hel del av detta finns i Visarkivet. I referensbiblioteket kan man hitta de flesta betydelsefulla skalderna, från 1600-talsdiktare som Lars Wivallius och Lasse Lucidor via Bellman till 1900-talets vispoeter, i form av text- och notutgåvor, studier och arkivmaterial.
Faktum är att Visarkivet, trots sitt huvudfokus på folkmusik, grundades av en företrädare för just den litterära visan: Ulf Peder Olrog, mest känd för sina schlagerparodier Rosenbloms visor, men som dessutom var folklorist och visforskare.
Skäggig man med gitarr?
Svensk litterär visa har av tradition varit en ganska manlig angelägenhet, vilket inte minst har satt sin prägel tematiskt. Motivklustret ”flickan och flaskan”, alltså spritromantik och sköna kvinnor, liksom naturmystik, manlig arbetsgemenskap och exotiska äventyr till sjöss och på land är ämnen som haft högröstade besjungare bland svenska visskalder. En efterhängsen sinnebild av en trubadur är för många fortfarande en skäggig man med gitarr.
Men denna bild är förstås inte helt sann. Förutom de många kvinnliga diktare genom seklen som i eget namn eller under pseudonym har författat visor och sångbara dikter har 1900-talets svenska visscen haft en stor andel kvinnliga utövare. Vi finner också kvinnliga vislyriker, så som Margit Lagerheim-Romare. Från 1900-talets senare hälft blir kvinnornas inflytande på repertoaren ännu tydligare med diktare och artister som Elisabet Hermodsson, Barbro Hörberg, Christina Kjellson och Laleh vilka har breddat ämnesspektrumet inom den litterära visan betydligt.
Singer-songwritern intar scenen
Ett artistfenomen som vuxit fram särskilt under de senaste decennierna är singer-songwritern, en beteckning som på flera sätt överlappar med den litterära vissångaren men som förutsätter att sångerna är skrivna av den som framför dem. Termen singer-songwriter kopplas ofta ihop med amerikanska förebilder, till exempel folksångare som Woody Guthrie och Bob Dylan.
Någon absolut gräns mellan singer-songwriterns musik och den litterära visan går inte att dra, lika lite som mellan visor och textfokuserad svensk rock eller pop. Denna svårfångade och gränsöverskridande karaktär hos visan är förmodligen skälet till att den fortsätter att leva, förändras och tilltala nya generationer av sångare, låtskrivare och lyssnare.
Visutgåvor med den litterära visan i centrum, utgivna av David Anthin och Martin Bagge i Svenska Akademiens klassikerserie: