Dragspelet – hyllat och föraktat

Dragspelets historia är en berättelse om både ett musikliv och ett samhälle i förändring. Ofta beskrivs den tyske orgelstämmaren Christian Friedrich Ludwig Buschmann som den som tillverkade det första dragspelet, på 1820-talet. År 1829 tog företaget Firma Demian & Söhne i Wien patent på namnet ”accordion” och samma år började instrumentet att produceras för försäljning.

Utvecklades snabbt

Produktionen ökade successivt under hela 1800-talet. Bara i Tyskland tillverkades flera hundratusentals dragspel på 1860-talet. Vid samma tid introducerades instrumentet på den svenska marknaden. Men det skulle dröja fram till 1920-talet innan Sverige fick en egen dragspelsindustri i mer omfattande skala.

Det dragspel som Buschmann konstruerade var det vi i dag kallar för ett enradigt durspel. Melodivariationen var begränsad till ett tiotal tangenter i diskantsidan som mest. Harmoniskt gick det att ackompanjera med två ackord på bassidan. I takt med att instrumentet utvecklades blev både toner och ackord fler och möjligheten till musikalisk variation ökade.

Folkets instrument

Den arbetarklass som liksom dragspelet föddes ur industrialismen tycks tidigt ha gjort instrumentet till sitt. Ett dragspel var billigt att köpa, relativt enkelt att lära sig att spela på och lätt att bära med sig. Det var det perfekta instrumentet för underhållning och förströelse i kolarkojor, skogshuggarbaracker, rallarlag och i drängstugor.

Musikaliskt gav dragspelet möjlighet till ett rytmiskt och taktfast ackordsackompanjemang. Det passade till de nya danserna schottis, vals och polka som blev populära under 1800-talets andra hälft. Det ljudstarka dragspelet lämpade sig särskilt väl när dansbanor och andra offentliga konsertlokaler blev allt vanligare.

En egen typ av musik

Men det är inte bara dansmusik som spelats på dragspel. Instrumentet har använts inom många olika genrer som ett instrument bland andra, med en mer eller mindre framträdande roll. Det växte också fram en särskild dragspelsmusik. Dels för att många dragspelare varit framträdande solister och dels för att det har komponerats musik särskilt för instrumentet. Men dragspelsmusik kan också ses som ett samlingsnamn för den musik som spelats inom den delkultur som uppstått kring dragspelet. Dragspelsklubbar, tidskrifter, radio- och tv-program har förenat och format tusentals dragspelare runt landet.

Motstånd från kultureliten

Den stora majoriteten tog till sig dragspelet och gjorde det till sitt, men från kultureliten kom motstånd. Dragspelet togs upp inom den folkliga dansmusiken och förändrade klangen, rytmiken och tonaliteten jämfört med den tidigare fiolmusiken. Och instrumentet anklagades för att ha tagit död på den ”äkta” folkmusiken. I en artikel från 1907 uppmanar den finlandssvenske folkloristen Otto Andersson att

”Dansen ej efter dragharmonikors skrän! Köp dem ej! Hys dem ej i edra hem! Bränn dem!”

Angreppen på dragspelet skulle fortsätta, inte minst genom instrumentets nära koppling till dansbanorna som sågs som ett tillhåll för syndigt leverne och moraliskt förfall. ”Dansbaneeländet” blev ett begrepp som debatterades flitigt, framför allt under 1930-talet. På 1950-talet handlade debatten om dragspelets roll som musikbildande instrument. Kritikerna ansåg att instrumentet var så undermåligt att det inte borde få användas i de populära musikcirklar som då var en landsomfattande folkrörelse.

Men även om anklagelserna mot dragspelet varierat har det i grund och botten handlat om att kultureliten sett dragspelet som en symbol för dålig smak och låg kulturell nivå. Instrumentet ansågs rentav ha en skadlig inverkan. Folkmusikforskaren K P Leffler hävdar till exempel i en artikel från 1918 att dragspelets ”gälla och råa klang troligen långt mera än man anar eller gör sig besvär att tänka efter ger näring åt ligapojkslynnet”.

Dragspelsstjärnor

Under 1930- och 40-talen var dragspelets popularitet som starkast. Dragspelarna turnerade land och rike runt. De arbetade flitigt som dansmusiker och medverkade på skivinspelningar och i radioframträdanden. De dragspelstävlingar som varit populära redan i början på 1900-talet fick nu en nytändning. Det anordnades svenska, nordiska och europeiska mästerskap, landskamper och junior-SM som samlade tusenhövdade publikskaror.

Dragspelarna var sin tids stora stjärnor och ”dragspelskungar” blev ett begrepp. Ofta tog de sig artistnamn bestående av sammansatta mansnamn, som Andrew Walter, Erik Frank och Lasse Benny. Den störste av dragspelskungarna var utan tvekan Calle Jularbo (1893-1966).  Trots att han turnerat ända sedan sekelskiftet hade en ohotad ställning hos den stora publiken.

Dragspelskungar och dragspelsdrottningar

Titeln ”dragspelskung” signalerar uppenbar manlig dominans. Men det har faktiskt funnits flera ”dragspelsdrottningar”. Majken Carlsson (1921–1997) och Stina ”Bångbro-Stina” Karlsson (1909–1982) hörde till de mera kända och turnerade flitigt.

De kvinnliga dragspelarna tvingades dock stå ut med ett motstånd från såväl dragspelets kritiker som sina manliga kollegor, just för att de var kvinnor. I samband med ett svenskt dragspelsmästerskap för damer på 1940-talet skrev till exempel en tidning nedlåtande om ”snabbspelerskor på dragspel”. I artikeln jämfördes mästerskapet med hastighetstävlingar för det kvinnodominerade skrivmaskinsyrket.

Fritz Christiansson, som arrangerade flera av de stora dragspelstävlingarna på 1930- och 40-talen, konstaterar också i en tillbakablick att ”damerna inte voro allt för väl sedda bland herrarna i de svenska mästerskapen […] pojkarna menade nämligen att en söt flicka med säkerhet hade stora chanser att distansera sina manliga medtävlare enbart av den anledningen, att publiken skulle falla för frestelsen att lägga sin röst på en flicka”.

Dragspelet i dag

1950- och 60-talen innebar en omvälvande period där elgitarren och rockmusiken banade väg för nya musikaliska ideal. Dragspelet förlorade sin ställning som det stora publikinstrumentet, inte minst bland ungdomar. Ett uppsving under 1970-talet gjorde att intresset för dragspelet ökade på nytt, bland annat tack vare det populära tv-programmet Nygammalt. Efter det har den dragspelsmusik som en gång varit så populär alltmer kommit att verka i ett undanskymt hörn av det offentliga musiklivet.

Associeras med midsommar

I dag upplevs ofta dragspelsmusik som musik för en äldre generation. Som instrument förknippas det gärna med svensk sommar och midsommarstänger, skärgårdsbryggor, hav, sill och snaps. Det är i alla fall uppfattningar som återkommer i svaren till den frågelista som dåvarande Musikmuseet (nuvarande Scenkonstmuseet) genomförde i samarbete med Nordiska museet 2004. Där fick flera hundra personer redogöra för personliga minnen och uppfattningar om dragspelet.

De äldre personer som fyllde i enkäten uttryckte också en saknad efter den dragspelsmusik som de växt upp med, och som alltmer sällan hörs i radio och tv. De minns ”sin” musik som glädjefylld och okonstlad, i kontrast till ungdomens musik som som ”dunka-dunka” och oljud. Ironiskt nog låter det som ett eko från dragspelets storhetstid då kritikerna skällde dess ”monotona rytm” för att vara ”rå” och ”djurisk” och dess klang för att vara ”metallisk” och ”skrällande”.

Svenskt visarkivs dragspelssamlingar

Dragspelet kommer med all sannolikhet att vara ett använt instrument i de mest skiftande genrer även i framtiden. Hur kommer all den musik som spelats och komponerats av dragspelare under dragspelets storhetstid leva vidare?  Det är ett oskrivet kort, men i Svenskt visarkivs samlingar bevaras den för framtiden. Här finns personarkiv efter dragspelare, intervjuer, inspelningar, noter och mycket mer. Materialet är en rik källa till kunskap för den som vill forska kring dragspelsmusik och instrumentets mångfacetterade historia.

För mer fördjupning om dragspelet se Wictor Johanssons uppsats ”Ge folkinstrumentet en chans” – Om 1960 års dragspelsdebatt, Svenskt visarkiv, 2014.